Noter $36.75

Ursprunglig

Pieces for Violoncello & Piano. Gabriel Faure. Cello Solo sheet music.

Översättning

Stycken för cello. Gabriel Faure. Cello Solo noter.

Ursprunglig

Pieces for Violoncello & Piano composed by Gabriel Faure. 1845-1924. For Cello, Piano. Sheet Music. Published by Edition Peters. PE.P09570. Concluding Remarks. Gabriel Faure. 1845-1924. is one of the most significant French composers of the second half of the 19th and the beginning of the 20th century. His main work consists of piano, vocal and chamber music compositions. Gabriel Faure was trained in Paris, at the Louis Niedermeyer School of Church Music, his teachers being Niedermeyer and Camille Saint-Saens, became choir-master. 1877. and subsequently organist at the Madeleine. 1896-1905. He took charge, in 1896, of a composition class at the Paris Conservatory and was its Director from 1905-1920. Among his pupils were Maurice Ravel, Charles Koechlin, Florent Schmitt, Roger Ducasse and Nadia Boulanger. The foundation of the Societe Nationale de Musique by Saint Saens and Bussine in 1871 encouraged Faure to write chamber music. Together with Saint-Saens, Edouard Lalo and Cesar Franck, he took part in the revival of French chamber music. Faure always showed a predilection for the Violoncello. Apart from the two fine Sonatas, Op. 109 and 117 which he composed towards the end of his life, the special position that he assigned to that instrument in his chamber music compositions mail be seen, for example, in ti-12 adagio of the first Piano Quartet, Op. 15, at the beginning and in the andante of the Piano Trio, Op. 120, and in the finale of the String Quartet, Op. 121. the significant function of the cello however, should also be stressed in connection with his orchestral compositions. This specific feature might be explained by his training as organist and performer of church music. the cello also functions as an organ pedal. , but it is known that the composer bad a particular preference for the basses in his harmony. "Come on, basses. " was one of his frequent utterances. It is therefore not surprising that Faure should have composed various short works in the course of his life which may he regarded as precursors of the two later sonatas of his maturity. The first of these shorter compositions is the famous Eleie, Op. 24. This was probably the work first performed on June 21st, 1880 in Saint-Saens' salon of which Faure wrote to his publisher, Julien Hamelle. "my cello piece had an excellent reception", adding. "it greatly encourages me to make it into a complete sonata". This sonata project explains the wealth of content and the A-B-A-form of the work. but the cello sonata was not completed. The work was first printed in 1883 with a dedication to Jules Loeb, professor of cello at the Paris Conservatory, who gave the first public performance on December 15th, 1883 at the Societe Nationale de Musique. In 1895 Faure made a version with orchestral accompaniment. As soon as it was published, the Elegie was so successful that Hamelle immediately ordered a new work, intended as a virtuoso pendant to the Elegie. Faure set about composing the piece with little enthusiasm. the new work was mentioned in a contract dated September 25th, 1884, but its publication was delayed for a long time since the composer had a quarrel with the publisher concerning the title. It is known that Faure preferred abstract titles without extra-musical connotations. This, however, was of no concern to the publisher, who knew the preference of the public for visual titles. Faure insisted on the plain title Piece for Violoncello, whereas Hamelle for his part proposed Libellules. dragonflies. , a title which was also mentioned in the contract. Fourteen years passed before the composer unwillingly consented to the title Papillon. butterfly. , which he diskliked intensely. He at least succeeded in retaining Piece for Violoncello, Op. 77 as sub-title. This eloquent and light composition also met with wide response among cellists, although its musical interest is somewhat limited. By 1898, the year of its belated publication, it scarcely correspondend in style with Faure's works of this period, which is characterised by works as the 7th Nocturne, Op. 74 and the incidental music of Pelleas et Melisande, Op. 80. The great passionate phrase of the second theme is in fact much closer to the 4th Nocturne, Op. 36. 1884. , composed during the same period. In 1893 Faure was commissioned to write incidental music for Moliere's Le Bourgeois Gentilhomme, and for this he composed the Sicilienne for small orchestra, the posthumously published Serenade for voice and, it would seem, a Menuet for small orchestra which remains unpublished. The project, apparently, was not realised, but Faure was clearly pleased with the Sicilienne, since he used it again in 1898 for his incidental music to Maurice Maeterlinck's Pelleas et Melisande on the occasion of the first performance in London, where it introduced the second act. scene by the well. In the same year, it was published separatly in a version for cello and piano by Metzler & Co. in London and, simultaneously, by Hamelle in Paris. It is dedicated to the British cellist William Henry Squire, who recorded it in 1925. As for the orchestral version of this wellknown piece, it was omitted when Faure compiled a symphonic suite from the Pelleas music, which appeared in 1901. but at the express request of the composer it was printed in 1909 and included in the Suite, Op. 80. The Romance in A, Op. 69 should not be confused with the transcription for cello. also in A. of the third Romance sans Paroles, Op. 17. A flat in the original piano version. This Romance, Op. 69 is one of the best of Faure's compositions for cello. It was probably written in 1894, a year in which many of Faure's master works were created. the cycle of the songs La Bonne Chanson, Op. 61, the 6tb Nocturne, Op. 63, the 5tb Barcarolle, Op. 70 and the songs Soir and Prison, Op. 83 were all composed during that year. The Romance in A begins and ends in a Brahmsian chiaroscuro which suddenly flares up und then unfolds in a long and flexible phrase accompanied by surging piano arpeggios. Its exhaustable lyricism has something of the passionate Elan of La Bonne Chanson, Faure performed it for the first time in Geneva on November 14th, 1894, with Adolf Rehberg. The work is dedicated to the cellist Jules Griset, who used to arrange chamber music and oral concerts at his home. Chabrier wrote his Ode to Music for him. The autograph, it may be noted, in inscribed Andante and Op. 63. It was transcribed by Faure into a version for cello and organ which was never published. The last of the short pieces for cello is the Serenade, Op. 98, composed for the young Pablo Casals, who had become acquainted with , Faure as early as 1901, the year of his Paris debut, when he played the P-Mgie with the composer conducting. The Serenade was published in 1908 by Heugel. this composition reveals the unusual care with which Faure composed even the smallest of his works. exceptionally for Faure, it is full of humour and fantasy, with ornaments reminiscent of the harpsichord music of the 18th century. Yet this Serenade is by no means a mere pastiche. it is harmonically daring and at times wilfully abrasive. Beneath the irony, one has a glimpse of the distilled, austere style of the last works, so remote from the romanticism of the Elegie. "The Serenade", Casals wrote to Faure, "ist delightful and every time I play it, it seems new to me in its beauty. " In fact however, Casals does not seem to have played it very often, giving preference to the questionable transcription of the piano song Apres un Reve which he had himself published in 1910. For this reason the Serenade has remained little known, despite perhaps because of, its originality. Translated by Eva Breck and Stuart Thync. Paris, Autumn 1977 Jean-Michel Nectoux. Romance A-Dur op. 69 -fur Violoncello und Klavier-. Piece pour Violoncelle. Papillon. A-Dur op. 77 -fur Violoncello und Klavier-. Sicilienne g-Moll op. 78 -fur Violoncello und Klavier-. Serenade h-Moll op. 98 -fur Violoncello und Klavier-.

Översättning

Stycken för Violoncello. 1845-1924. För cello, piano. NOTER. Publicerad av Edition Peters. PE.P09570. Slutord. Gabriel Faure. 1845-1924. är en av de mest betydande franska kompositörer av den andra halvan av den 19: e och början av 20-talet. Hans huvudsakliga arbete består av piano, sång och kammarmusikkompositioner. Gabriel Faure var utbildad i Paris, vid Louis Niedermeyer Högskolan i kyrkomusik, hans lärare var Niedermeyer och Camille Saint-Saens, blev kör-mästare. 1877. och därefter organist i Madeleine. 1896-1905. Han tog över, 1896, av en kompositionsklassen vid Pariskonservatoriet och var dess chef 1905-1920. Bland hans elever var Maurice Ravel, Charles Koechlin, Florent Schmitt, Roger Ducasse och Nadia Boulanger. Grunden för Societe Nationale de Musique från Saint Saens och Bussine 1871 uppmuntrade Faure att skriva kammarmusik. Tillsammans med Saint-Saens, Edouard Lalo och Cesar Franck, tog han del i återupplivandet av fransk kammarmusik. Faure visade alltid en förkärlek för violoncell. Förutom de två fina Sonatas, Op. 109 och 117, som han komponerade mot slutet av sitt liv, mail den särställning som han tilldelats det instrumentet i hans kammarmusikkompositioner ses, till exempel i TI-12 adagio av den första Piano Quartet, Op. 15, i början och i andante i Piano Trio, Op. 120, och i finalen av stråkkvartett, op. 121. den betydande funktion cello emellertid också bör betonas i samband med hans orkesterverk. Denna specifika funktion skulle kunna förklaras av hans utbildning som organist och utövande av kyrkomusik. cello fungerar också som ett organ pedal. , Men det är känt att den kompositör dålig en viss preferens för basarna i sin harmoni. "Kom igen, basar. "Var en av hans frekventa uttalanden. Det är därför inte förvånande att Faure skulle ha sammansatt olika korta verk under sitt liv som han kan betraktas som föregångare till de två senare sonater av hans mognad. Den första av dessa kortare kompositioner är den berömda Eleie, Op. 24. Detta var förmodligen det arbete uruppfördes den 21 juni 1880 i Saint-Saëns "salong som Faure skrev till sin förläggare, Julien Hamelle. "Min cello bit hade ett utmärkt mottagande", lägga. "Det kraftigt uppmuntrar mig att göra det till en komplett sonata". Denna sonat projekt förklarar den rikedom av innehåll och ABA-formen av arbetet. men cellosonaten var inte klar. Arbetet var först ut i 1883 med en dedikation till Jules Loeb, professor i cello vid Pariskonservatoriet, som gav uruppförandet den 15 december, 1883 vid Societe Nationale de Musique. År 1895 Faure gjorde en version med orkesterackompanjemang. Så snart den publicerades, den Elegie var så framgångsrik att Hamelle beordrade genast ett nytt verk, tänkt som en virtuos hänge till Elegie. Faure satte igång att komponera verket med lite entusiasm. det nya verket nämndes i ett avtal av den 25 september 1884, men den har offentliggjorts försenades under en lång tid sedan kompositören hade ett gräl med förlaget om titeln. Det är känt att Faure drog abstrakta titlar utan extra musikaliska konnotationer. Detta var dock ingen oro till förlaget, som kände önskemål av allmänheten för visuella titlar. Faure insisterade på slätten titel Stycke för violoncell, medan Hamelle för sin del föreslagit Libellules. trollsländor. , En titel som också nämns i avtalet. Fjorton år innan kompositören motvilligt samtyckt till titeln Papillon. butterfly. , Som han diskliked intensivt. Han åtminstone lyckats behålla Stycke för violoncell, Op. 77 som undertiteln. Denna vältaliga och lätta sammansättning träffade också med stort gensvar bland cellister, även om dess musikintresse är något begränsad. Genom 1898, det år den försenade publiceringen, det knappast correspondend i stil med Faure verk från denna period, som kännetecknas av verk som den 7: e Nocturne, Op. 74 och scenmusiken i Pelleas et Melisande, Op. 80. Den stora passionerade meningen i andra temat är i själva verket mycket närmare till den 4: e Nocturne, Op. 36. 1884. , Som består under samma period. År 1893 Faure fick i uppdrag att skriva skådespelsmusik för Molières Le Bourgeois Gentilhomme, och för det han komponerade Sicilienne för liten orkester, den postumt publicerade Serenad för röst och, tycks det, en Menuet för liten orkester som förblir opublicerade. Projektet, som synes, inte förverkligades, men Faure var klart nöjd med Sicilienne, eftersom han använde det igen i 1898 för hans scenmusik till Maurice Maeterlincks Pelleas et Melisande i samband med uruppförandet i London, där man introducerade den andra handling. scen vid brunnen. Under samma år var det publicerades separatly i en version för cello och piano av Metzler. Den är tillägnad den brittiska cellisten William Henry Squire, som spelade in den 1925. När det gäller orkesterversion av detta välkända stycke togs inte när Faure sammanställt en symfonisk svit från Pelleas musik, som dök upp i 1901. men på uttrycklig begäran av kompositören den trycktes 1909 och ingår i sviten, Op. 80. Den Romance i A, Op. 69 ska inte förväxlas med en utskrift för cello. också i en. av tredje romanska sans Paroles, Op. 17. En lägenhet i den ursprungliga pianoversion. Denna Romance, Op. 69 är en av de bästa av Faure s kompositioner för cello. Det var antagligen skriven 1894, ett år då många av Faure master verk skapades. cykeln av låtarna La Bonne Chanson, Op. 61, den 6TB Nocturne, Op. 63, den 5TB Barcarolle, Op. 70 och låtarna Soir och fängelse, Op. 83 var alla består under det året. Den Romance i A börjar och slutar i en Brahmsian chiaroscuro som plötsligt blossar upp und sedan utspelar sig i en lång och flexibel fras tillsammans med svallande piano arpeggion. Dess exhaustable lyrik har något av den passionerade Elan La Bonne Chanson, Faure utförde det för första gången i Genève den 14 november 1894, med Adolf Rehberg. Arbetet är tillägnad cellisten Jules Griset, som används för att ordna kammarmusik och muntliga konserter i sitt hem. Chabrier skrev sitt Ode till musik för honom. Den autograf, kan noteras, i inskriven Andante och Op. 63. Det transkriberades av Faure i en version för cello och orgel som aldrig publicerades. Den sista av de korta stycken för cello är Serenade, Op. 98, som består av den unge Pablo Casals, som hade blivit bekant med, Faure redan 1901, året för hans Paris-debut, då han spelade P-Mgie med kompositören genomför. Den Serenade publicerades 1908 av Heugel. denna sammansättning avslöjar ovanliga försiktig med vilka Faure bestående även de minsta av hans verk. undantagsvis för Faure, är det fullt av humor och fantasi, med smycken som påminner om den cembalomusik av 18th century. Men denna Serenade är ingalunda en enkel pastisch. Det är harmon vågad och ibland medvetet slip. Under ironi, har man en glimt av destillerade, strama stilen av de sista verken, så avlägsen från romantiken i Elegie. "The Serenade", skrev Casals till Faure, "ist förtjusande och varje gång jag spelar det, verkar det nytt för mig i sin skönhet. "Faktum är dock, Casals verkar inte ha spelat det väldigt ofta, att ge företräde åt den tvivel transkription av piano song Apres un Reve som han själv publicerat 1910. Av denna anledning Serenade har varit föga känd, trots att kanske på grund av, sin originalitet. Översatt av Eva Breck och Stuart Thync. Paris, hösten 1977 Jean-Michel Nectoux. Romantik A-Dur op. 69-päls violoncell och piano-. Stycke för cello. Fjäril. A-Dur op. 77-päls violoncell och piano-. Sicilienne g-Moll op. 78-päls violoncell och piano-. Serenade h-Moll op. 98-päls violoncell och piano-.